Kårordförande har ordet
På söndag har Roslags Näsby scoutkår sin årsstämma och en ny styrelse ska väljas. Vi ömsar skinn just nu. Många som varit med länge har valt att trappa ner sitt engagemang eller att sluta. Så är livet. Allt är förändring. Därför måste vi hitta nya lösningar och se till att nya medlemmar kliver fram och tar för sig.
Jag vill att ni ska veta att jag står stadigt och tänker ställa upp till omval på söndag. Jag har varit kårordförande i Roslags Näsby scoutkår i fem månader. Nu i efterhand kan jag erkänna att jag var nervös när jag ställde upp till val. En impuls, en känsla drev mig. Det var som om en osynlig kraft fick mig att handla. Det här är viktigt för mina barn, för andras barn. Vips var jag vald. En mamma, akademiker, stadsmänniska, en glasögonorm som gärna ligger på soffan och läser flera böcker samtidigt. Jag hade aldrig tältat, aldrig lagat mat utomhus, aldrig upplevt soluppgången i tältlägret då jorden börjar vakna till liv av solens första strålar. De där ögonblicken på dygnet då tystnaden är öronbedövande och avbryts bara av enstaka fåglar och unga scouter som pratar i sömnen. Jag har så mycket att vara tacksam för. Sommaren har gått över till höst. En sommar som jag aldrig kommer att glömma. Sommaren då jag som vuxen kvinna blev scout. Sommaren då jag åkte på mitt livs första scoutläger och såg hur man bygger upp ett läger från ingenting till en fungerande by med allt vad en människa behöver för att leva.
Jag hade först varit kassör och suttit i styrelsen i den lilla röda stugan. Jag blev nyfiken på den välkomnande atmosfären. Och att se mina barn komma hem från hajker och läger med stjärnor i ögonen försäkrade mig om att det fanns något i scoutrörelsen som var rätt, som jag kunde säga ja till utan att tveka. Det fanns många delar i scoutrörelsen som jag kunde ställa mig bakom: ingen avbytarbänk, idéburen verksamhet, demokratisk rörelse, unga i fokus, äventyr, utmaningar, vänner. Learning by doing, en ganska avskalad idé som inte glömmer bort andlig och personlig utveckling. ”Vi gör unga redo för livet”, sa alla broschyrer och hemsidor. Ok, tänkte jag, men funkar det verkligen i praktiken?
Nu vet jag. Genom learning by doing och att lugnt observera min kår har jag sett och lärt. Alla de fina orden jag läst om är verkliga. Vi har ett stort hjärta på kåren. Alla är välkomna som de är. Utifrån sina förutsättningar. Den kärlek, glädje och engagemang jag möter på varje styrelsemöte, varje avdelningsmöte är något unikt. Ledarna och jag får mail och tillrop från föräldrar som säger att deras barn tycker att det bästa de gjort är att bli scout. Mina egna barn får vara med om äventyr och utmaningar som får dem att växa och de hittar vänner, vänskapsband som är på riktigt, där du hjälper mig och jag dig för att vi är rädda om varandra.
Vi är unika i en värld som blivit kallare. En värld där vi många gånger inte vågar ställa upp för våra medmänniskor. Där kontakten med skogen och naturen inte är vardag. En värld där allting snurrar fortare. Där framgång mäts i tid och materiella tillgångar. Där kan vi som scoutkår bli en oas dit man går när allt känns tungt och stressigt. Där det alltid finns någon att prata med, en ung människa eller en vuxen som finns där om du vill att någon ser dig eller om du bara vill vara och pyssla med något. Vår kår finns till för de unga men all verksamhet sker med stöd av vuxna. Och nu behöver vi fler vuxna (unga vuxna och lite äldre vuxna, de som varit scouter sedan barndomen och de som blivit det senare i livet) som vill engagera sig.
Det är en massa utmaningar vår kår står inför. Vi måste prata om framtiden, om huset, om engagemang, ambitionsnivå och hur vi får en naturlig generationsväxling. Om olika projekt, demokrati, Roverlag och nya sätt att arbeta i styrelsen. Jag är beredd att leda detta arbete framåt men utan er andra vid min sida blir det svårt. Det är i samspelet mellan oss alla som vi växer och utvecklas. Ensam är inte stark. Jag tror på coachande ledarskap där alla får höras och får prova sina vingar. Vi måste bli fler som bär organisationen framåt. Jag är beredd att satsa tid, hjärna och hjärta på kåren. Är du?
Mariela Du Rietz Concha Ferreira, Täby i oktober 2014
